Nu har det gått en månad sedan vi kom tillbaks till Ångström, och efter en härlig mjukstart känns det nu återigen att det är kandidatfysik vi studerar. Även fast det känns ganska mycket och rörigt då och då är den övergripande känslan från min sida att hela programmet börjar knytas samman. Kurser börjar bygga på varandra på riktigt och vissa saker sticker ut och repeteras och man börjar fatta vilka grejor som är viktiga och grundläggande. Just nu är det till exempel väldigt mycket vågekvationer och partiella differentialekvationer, dessa behandlas i princip i alla kurser vi har just nu.
Äntligen har vi kommit fram till en en av de (från min sida i alla fall) hypeade kurserna i utbildningen: kvantfysiken. Igår gick vi för första gången igenom Schrödingerekvationen och känslan är ungefär: "Shit's about to get real!". Okej, Newtonmekaniken är väl också ganska legendarisk, men för en som i åratal letat sig djupt ner i populärvetenskapliga texter a la Stephen Hawkings böcker, känns det någorlunda episkt att äntligen kunna studera kvantmekanik seriöst.
Dessutom härlig, superamerikansk föreläsare som propsar på att alla ska ställa frågor, vilket alltid är trevligt!
Sedan har äntligen de gamla Fysikkonceptmötena återvänt, om än i ny förpackning. Denna gång är fokus på olika fysikpris, vilket alltså innebär att man får en kort föreläsning om, och sedan får möjlighet att diskutera, relativt moderna forskningsområden. Alltid mysigt att få lägga matten lite åt sidan och fundera över själva fysiken sådär mot kvällskvisten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar