3-dagarslabb i kärnfysik

I måndags avslutade min grupp den mytomspunna tredagarslabben i kärnfysik. Det tog flera dagar att bli klar med förberedelserna (göra fem uppgifter och läsa tre kapitel i boken, och att bara läsa och förstå labbhandledningen tog nog en eftermiddag). När vi trädde in i labbsalen på torsdagsmorgonen visste vi att det var här vi skulle spendera de kommande tre skoldagarna. Tjugofyra timmar skulle vi ha vistats i den där labbsalen när (om) vi väl kom ut därifrån. Labbhandledarna stod redo att förhöra oss. Röken bolmade från behållarna med flytande kväve. Det skulle krävas en fullständig labbrapport.
Jag och min labbpartner knyckte på oss labbrockarna, kavlade upp ärmarna och nickade stumt mot varandra: "Okej, nu kör vi".

Det var den bästa labben vi någonsin haft. Förberedelserna var så att säga 'totally worth it' för man hängde med på precis allt man gjorde, och om det var något man hakade upp sig på så kunde man behålla lugnet, tryggt medveten om att man hade tre hela dagar på sig att lösa situationen.
Att få ta allt i sin egen takt och inte behöva hasta igenom uppgifterna för att hinna till någon föreläsning, att ha tid för diskussion och eftertanke, gav verkligen hur mycket som helst och gjorde hela grejen väldigt rolig.
Alla som jag tidigare hört prata om den här labben har också varit väldigt positiva, och spontant känner jag att samtliga andra labbar på hela utbildningen borde ta efter kärnlabbens koncept. Ja, kanske inte tre hela dagar, men meningsfulla förberedelser, engagerade handledare, välskrivna instruktioner och att avsätta en hel dag till labb när man väl ska ha det. Man hade lärt sig så mycket mer, haft så mycket roligare, och syftet med labbarna hade inte varit "att hinna klart" (som gällt på i princip alla tidigare labbar vi haft), utan att få en mycket större förståelse för det man labbar på.