Vikten av att kunna förklara saker på olika sätt

Ibland hör man saker gång efter gång på gång, och man tror man har greppat vad det rör sig om. Och sedan hör man det formulerat på ett nytt sätt, och så är det något som faller på plats.
Ett sådant uppvaknande fick jag nyligen om våg-partikel-dualiteten.
Lektionsledaren i kvantfysik sade en jättebra sak. Hur många gånger har man inte hört "ljus kan beskrivas både som vågor, och som partiklar", och jag har tänkt att ljus verkligen är både vågor och partiklar, eller ja, att de är samma sak.
Och så hör man "ljus propagerar som vågor, men interagerar som partiklar". Och det har jag ju vetat hela tiden, jag menar man har ju hört om fotoelektriska effekten sedan barnsben (nåja, tonårsben).
Och ändå, när man hörde det sådär i en enda kompakt mening, så insåg jag att ljus inte är "både vågor och partiklar", utan något helt annat, som vi bara kan beskriva som "antingen eller" eftersom det är de matematiska verktygen vi har, och det är så vi uppfattar fotonerna i olika situationer. Men egentligen är det ju bara en sak, något som vi inte ännu förstår, som bara beter sig som vågor när det färdas, och partiklar när det interagerar.

Ny termin!

Nu har det gått en månad sedan vi kom tillbaks till Ångström, och efter en härlig mjukstart känns det nu återigen att det är kandidatfysik vi studerar. Även fast det känns ganska mycket och rörigt då och då är den övergripande känslan från min sida att hela programmet börjar knytas samman. Kurser börjar bygga på varandra på riktigt och vissa saker sticker ut och repeteras och man börjar fatta vilka grejor som är viktiga och grundläggande. Just nu är det till exempel väldigt mycket vågekvationer och partiella differentialekvationer, dessa behandlas i princip i alla kurser vi har just nu.

Äntligen har vi kommit fram till en en av de (från min sida i alla fall) hypeade kurserna i utbildningen: kvantfysiken. Igår gick vi för första gången igenom Schrödingerekvationen och känslan är ungefär: "Shit's about to get real!". Okej, Newtonmekaniken är väl också ganska legendarisk, men för en som i åratal letat sig djupt ner i populärvetenskapliga texter a la Stephen Hawkings böcker, känns det någorlunda episkt att äntligen kunna studera kvantmekanik seriöst.
Dessutom härlig, superamerikansk föreläsare som propsar på att alla ska ställa frågor, vilket alltid är trevligt!

Sedan har äntligen de gamla Fysikkonceptmötena återvänt, om än i ny förpackning. Denna gång är fokus på olika fysikpris, vilket alltså innebär att man får en kort föreläsning om, och sedan får möjlighet att diskutera, relativt moderna forskningsområden. Alltid mysigt att få lägga matten lite åt sidan och fundera över själva fysiken sådär mot kvällskvisten!