3-dagarslabb i kärnfysik

I måndags avslutade min grupp den mytomspunna tredagarslabben i kärnfysik. Det tog flera dagar att bli klar med förberedelserna (göra fem uppgifter och läsa tre kapitel i boken, och att bara läsa och förstå labbhandledningen tog nog en eftermiddag). När vi trädde in i labbsalen på torsdagsmorgonen visste vi att det var här vi skulle spendera de kommande tre skoldagarna. Tjugofyra timmar skulle vi ha vistats i den där labbsalen när (om) vi väl kom ut därifrån. Labbhandledarna stod redo att förhöra oss. Röken bolmade från behållarna med flytande kväve. Det skulle krävas en fullständig labbrapport.
Jag och min labbpartner knyckte på oss labbrockarna, kavlade upp ärmarna och nickade stumt mot varandra: "Okej, nu kör vi".

Det var den bästa labben vi någonsin haft. Förberedelserna var så att säga 'totally worth it' för man hängde med på precis allt man gjorde, och om det var något man hakade upp sig på så kunde man behålla lugnet, tryggt medveten om att man hade tre hela dagar på sig att lösa situationen.
Att få ta allt i sin egen takt och inte behöva hasta igenom uppgifterna för att hinna till någon föreläsning, att ha tid för diskussion och eftertanke, gav verkligen hur mycket som helst och gjorde hela grejen väldigt rolig.
Alla som jag tidigare hört prata om den här labben har också varit väldigt positiva, och spontant känner jag att samtliga andra labbar på hela utbildningen borde ta efter kärnlabbens koncept. Ja, kanske inte tre hela dagar, men meningsfulla förberedelser, engagerade handledare, välskrivna instruktioner och att avsätta en hel dag till labb när man väl ska ha det. Man hade lärt sig så mycket mer, haft så mycket roligare, och syftet med labbarna hade inte varit "att hinna klart" (som gällt på i princip alla tidigare labbar vi haft), utan att få en mycket större förståelse för det man labbar på.

Liverapportering från Rosetta-landningen

Siegbahnsalen var fullsatt. Studenter, doktorander, anställda vid Uppsala Universitet, alla hade de samlats för att ta del av detta historiska ögonblick. Bakom katedern längst fram stod ett tiotal personer i turkosa t-shirtar och pratade upprymt. Vissa intervjuades av lokala eller riksomspännande medier. Sällan hade så många videokameror skådats i ett och samma rum på Ångströmlaboratoriet.

På den höga väggen bakom de turkosklädda personerna projicerades en streamad live-bild från kontrollrummet på ESA. Den visade ett gäng på fem projektanställda som stod lutade över monitorerna som skulle komma att visa resultatet från landningsförsöket.

Folkmassan i Siegbahnsalen betraktade spänt ESA-personernas ansikten, synade deras kroppsspråk efter minsta hint om hur projektet hade gått. En strök sig med ärmen över pannan, en annan stod med armarna i kors och käken hårt spänd.

Så plötsligt började de alla att le. Bilden frös.

Några sekunder förflöt under spänd tystnad i Siegbahnsalen. En turkosklädd vågade sig på en kommentar. 

"Ja, nu ser de ju glada ut i alla fall". Bilden vaknade till liv igen. Nu stod alla ESA-personer med ihopknipna läppar och pannan i djupa veck. Ytterligare en stund gick. De fortsatte peka på skärmarna. På Ångström fortsatte man analysera deras kroppsspråk.

Då, plötsligt, kom något som omöjligen kunde misstolkas. Flera nävar flög upp i luften, leenden klöv ansiktena från öra till öra, kramar utbyttes, applåderna rungade. Siegbahnsalens tak lyfte.

Rosettas landare hade landat!

Kontrollrummet sjöd av applåder och skratt, handslag och ryggdunkar i några minuter till och Rosetta-projektets generaldirektör kallades upp till podiet. Jublet steg ett ögonblick, och klingade sedan av. Förväntansfulla blickar riktades mot generaldirektören, i kontrollrummet, i Siegbahn, runtom i hela världen såg människor på denna representant för det vetenskapliga genombrott de nyss tagit del av.

Generaldirektören tittade ned, tittade upp, harklade sig och tittade ut över publiken. Så öppnade han munnen - och stängde den igen. Tystnaden fortled, till synes tystare och tystare för varje sekund som gick. När trettio sekunder gått började den bli besvärande. Publiken i kontrollrummet skruvade på sig, i Siegbahnsalen hördes halvkvävda fniss. Generaldirektörens ansikte scannade helt uttryckslöst publiken. Så äntligen kom hans första ord.

-Jean-Pierre!

Tystnad. 

Situationens komik var outhärdlig. Hela Siegbahnsalen brast ut i skratt. 

-Jean-Pierre! Jean-Pierre! Pssst! Jean-Pierre!

Tårarna rann från åskådarna på Ångström när de kippande efter andan försökte återhämta sig från den absurda situationen.

-Jean-Pierre!, försökte generaldirektören en sista gång innan han gav upp, sträckte på ryggen och slutligen insåg att han borde hålla ett något annorlunda tal. Så fann han äntligen orden.

Han hyllade projektet, de internationella samarbetena och forskarnas expertis. Han hyllade vetenskapen och expertis i sig. Så avslutade han med att hylla alla inblandades expertis, bugade och klev av podiet, med värdigheten i behåll, applåderna i ryggen, och mänsklighetens första lyckade kometlandning i bagaget.

Den som väntar på något gott...

Det här inlägget kommer inledas som så många blogginlägg genom tiderna:

Hej bloggen! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev och till alla er trogna läsare vill jag säga: jag är väldigt, väldigt ledsen för detta.

Men det talar lite för hur det är att plugga fysik, man tvingas helt enkelt rangordna uppgifter efter vikt, deadline och tid de tar och sedan prioritera efter det, och att skriva ett blogginlägg är dessvärre en av de saker som hamnar i den nedre delen av listan. Antagligen för att jag envisas med att skriva längre inlägg sällan, än kortare ofta.

Det var ju min avsikt att i vanlig ordning dra iväg ett inlägg efter tentaperioden, men de nya kurserna drog igång med en sådan faslig intensitet att det helt enkelt inte blev tid för att ens samla tankarna och försöka komma på ett blogg-tema.

Förutom att kursernas tempo är väldigt högt (vi har i princip samtliga föreläsningar under tre veckor med en föreläsning i varje ämne per dag), så fortsätter den här periodens kurser i samma anda som den första: väldigt intressanta med fokus på modernare fysik, vilket såklart är toppenkul. Äntligen har vi kommit så långt att vi verkligen kan profilera oss.

Jag har då valt Astrofysik I som ett första smakprov på vad jag tänkte ägna största delen av våren med: astrokurser och ett projektarbete inom astronomi (!). Det är en otroligt mysig kurs än så länge och det känns väldigt kul att få syssla med något mer konkret. Samma sak med Kärnfysiken, som jag också läser. Det är liksom riktiga atomer och riktiga stjärnor som vi studerar. Känns lyxigt!

För några veckor sedan (ja, jag borde ha skrivit om det då) hade astronomiavdelningen ett fika där alla intresserade studenter blev inbjudna att snacka om sitt intresse och få träffa de som jobbar på avdelningen. Det var jättemysigt och ett jättebra initiativ från Andreas Korn (som också har hand om den här bloggen), man blir alltid så motiverad efter att ha varit och pratat med forskare!

I onsdags hade Fyskam ordnat Stora Syjuntan, där de som köpt sektionsklädsel i form av labbrockar fick samlas och fika och sy på märken och hänga med kandidatfysikfolk. Jag har tyvärr inte så mycket till övers för det där med märken men som tur var fick jag fika ändå.

Nu ska jag springa iväg på astrofysiklektion!

You'll hear from me again. Soon. Stay tuned.