Puh! Då var första tentaperioden över för i år. Tack och lov ligger tentan i elektromagnetism i november. Fram tills dess verkar vårt schema främst fyllas av labb efter labb efter labb...
Idag var laborationen om magnetiska fält. Vi skulle undersöka magnetfältet som bildades runt en spole då man körde en ström igenom den. Det krävs en fullständig rapport så jag var rädd att det skulle bli en tuff labb, men den var faktiskt väldigt mysig! Och så var det rätt häftigt att kunna bekräfta att "fältlinjerna" faktiskt fanns där, vilket vi gjorde med en så kallad riktningsmätare.
Jag minns hur upprörd vår lektor i mekanik blev varje gång en uppgift var formulerad "En kropp påverkas av en osynlig kraft...". Nämn en kraft som inte är osynlig, liksom. (Kan krafter ens beskrivas med egenskapen synlig/osynlig?) Men om jag tvingades välja en kraft som jag skulle kalla "osynlig", så skulle det vara de magnetiska.
En riktningsmätare är i princip en kompass, men istället för att bara kunna svänga runt i ett plan, kan den lilla magneten vrida sig i tre dimensioner. När man förde den runt spolen kunde man alltså se väldigt tydligt hur magneten i riktningsmätaren vred sig längs fältlinjerna, fastän allt vi hade gjort var att slå på en spänningskälla och sedan föra magneten runt i luften. Även fast man vet att det fungerar så, så kändes det lite som om någon pekat med pinne på ett föremål, viskat "Wingardium Leviosa" och faktiskt fått det att sväva. Ganska fascinerande alltså.
Som ni ser har jag bytt bakgrundsbild. Jag tyckte det var dags för det. Det finns få saker som peppar mig så mycket som färglagda bilder på nebulosor, och så får de mig att tänka på en sak som jag finner om möjligt ännu mer fascinerande än uppförandet hos magnetiska riktningsmätare. Jag skulle väl säga att det som kommer härnäst är det mest fascinerande jag hört. Jag tror aldrig jag har läst en artikel så många gånger som jag läst den här.
Det är alltså så att några forskare har föreslagit idén att vårt tredimensionella universum existerar på händelsehorisonten till ett fyrdimensionellt svart hål. Vi har alltså en alternativ teori till "The Big Bang", och denna nya teori tilltalar mig något otroligt. Jag antar att det är för att den skapar fler frågor än den besvarar (till exempel: "Existerar det här fyrdimensionella svarta hålet på händelsehorisonten till ett femdimensionellt svart hål?", och isåfall "Finns det något yttersta universum där de svarta hålen med allra högst dimension bor, och hur bildades då detta?", samt "Finns det tvådimensionella universa på händelsehorisonterna till de svarta hålen i vårt universum?"). Mina tankar har återkommit till den här idén i några månader nu, och den lämnar alltid efter sig ett sådant där leende som hade uppfattats som smått maniskt om någon till exempel såg mig på en buss.
Imorgon har vi forskarlunch med avdelningen för teoretisk fysik. Då hoppas jag kunna prata med någon om den här teorin och hur bokstavligt man egentligen kan tolka den.
Sedan skulle jag också vilja tillägga, om någon råkat se "dokumentären" om Flogsta på svt härom dagen, att vi är flera som anser att den inte alls återspeglar sanningen. Jag har bara varit med om att det skett ett enda mordförsök i området under min tid här, och så har jag ekorrar utanför mitt fönster. Det är väldigt trevligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar