torsdag 13 november 2014

Liverapportering från Rosetta-landningen

Siegbahnsalen var fullsatt. Studenter, doktorander, anställda vid Uppsala Universitet, alla hade de samlats för att ta del av detta historiska ögonblick. Bakom katedern längst fram stod ett tiotal personer i turkosa t-shirtar och pratade upprymt. Vissa intervjuades av lokala eller riksomspännande medier. Sällan hade så många videokameror skådats i ett och samma rum på Ångströmlaboratoriet.
På den höga väggen bakom de turkosklädda personerna projicerades en streamad live-bild från kontrollrummet på ESA. Den visade ett gäng på fem projektanställda som stod lutade över monitorerna som skulle komma att visa resultatet från landningsförsöket.
Folkmassan i Siegbahnsalen betraktade spänt ESA-personernas ansikten, synade deras kroppsspråk efter minsta hint om hur projektet hade gått. En strök sig med ärmen över pannan, en annan stod med armarna i kors och käken hårt spänd.
Så plötsligt började de alla att le. Bilden frös.
Några sekunder förflöt under spänd tystnad i Siegbahnsalen. En turkosklädd vågade sig på en kommentar. 
"Ja, nu ser de ju glada ut i alla fall". Bilden vaknade till liv igen. Nu stod alla ESA-personer med ihopknipna läppar och pannan i djupa veck. Ytterligare en stund gick. De fortsatte peka på skärmarna. På Ångström fortsatte man analysera deras kroppsspråk.
Då, plötsligt, kom något som omöjligen kunde misstolkas. Flera nävar flög upp i luften, leenden klöv ansiktena från öra till öra, kramar utbyttes, applåderna rungade. Siegbahnsalens tak lyfte.
Rosettas landare hade landat!
Kontrollrummet sjöd av applåder och skratt, handslag och ryggdunkar i några minuter till och Rosetta-projektets generaldirektör kallades upp till podiet. Jublet steg ett ögonblick, och klingade sedan av. Förväntansfulla blickar riktades mot generaldirektören, i kontrollrummet, i Siegbahn, runtom i hela världen såg människor på denna representant för det vetenskapliga genombrott de nyss tagit del av.
Generaldirektören tittade ned, tittade upp, harklade sig och tittade ut över publiken. Så öppnade han munnen - och stängde den igen. Tystnaden fortled, till synes tystare och tystare för varje sekund som gick. När trettio sekunder gått började den bli besvärande. Publiken i kontrollrummet skruvade på sig, i Siegbahnsalen hördes halvkvävda fniss. Generaldirektörens ansikte scannade helt uttryckslöst publiken. Så äntligen kom hans första ord.
-Jean-Pierre!
Tystnad. 
Situationens komik var outhärdlig. Hela Siegbahnsalen brast ut i skratt. 
-Jean-Pierre! Jean-Pierre! Pssst! Jean-Pierre!
Tårarna rann från åskådarna på Ångström när de kippande efter andan försökte återhämta sig från den absurda situationen.
-Jean-Pierre!, försökte generaldirektören en sista gång innan han gav upp, sträckte på ryggen och slutligen insåg att han borde hålla ett något annorlunda tal. Så fann han äntligen orden.
Han hyllade projektet, de internationella samarbetena och forskarnas expertis. Han hyllade vetenskapen och expertis i sig. Så avslutade han med att hylla alla inblandades expertis, bugade och klev av podiet, med värdigheten i behåll, applåderna i ryggen, och mänsklighetens första lyckade kometlandning i bagaget.


fredag 7 november 2014

Den som väntar på något gott...

Det här inlägget kommer inledas som så många blogginlägg genom tiderna:
Hej bloggen! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev och till alla er trogna läsare vill jag säga: jag är väldigt, väldigt ledsen för detta.
Men det talar lite för hur det är att plugga fysik, man tvingas helt enkelt rangordna uppgifter efter vikt, deadline och tid de tar och sedan prioritera efter det, och att skriva ett blogginlägg är dessvärre en av de saker som hamnar i den nedre delen av listan. Antagligen för att jag envisas med att skriva längre inlägg sällan, än kortare ofta.
Det var ju min avsikt att i vanlig ordning dra iväg ett inlägg efter tentaperioden, men de nya kurserna drog igång med en sådan faslig intensitet att det helt enkelt inte blev tid för att ens samla tankarna och försöka komma på ett blogg-tema.
Förutom att kursernas tempo är väldigt högt (vi har i princip samtliga föreläsningar under tre veckor med en föreläsning i varje ämne per dag), så fortsätter den här periodens kurser i samma anda som den första: väldigt intressanta med fokus på modernare fysik, vilket såklart är toppenkul. Äntligen har vi kommit så långt att vi verkligen kan profilera oss.
Jag har då valt Astrofysik I som ett första smakprov på vad jag tänkte ägna största delen av våren med: astrokurser och ett projektarbete inom astronomi (!). Det är en otroligt mysig kurs än så länge och det känns väldigt kul att få syssla med något mer konkret. Samma sak med Kärnfysiken, som jag också läser. Det är liksom riktiga atomer och riktiga stjärnor som vi studerar. Känns lyxigt!

För några veckor sedan (ja, jag borde ha skrivit om det då) hade astronomiavdelningen ett fika där alla intresserade studenter blev inbjudna att snacka om sitt intresse och få träffa de som jobbar på avdelningen. Det var jättemysigt och ett jättebra initiativ från Andreas Korn (som också har hand om den här bloggen), man blir alltid så motiverad efter att ha varit och pratat med forskare!

I onsdags hade Fyskam ordnat Stora Syjuntan, där de som köpt sektionsklädsel i form av labbrockar fick samlas och fika och sy på märken och hänga med kandidatfysikfolk. Jag har tyvärr inte så mycket till övers för det där med märken men som tur var fick jag fika ändå.

Nu ska jag springa iväg på astrofysiklektion!
You'll hear from me again. Soon. Stay tuned.

tisdag 30 september 2014

En intressant period!

Då var vi igenom lite drygt hälften av första perioden. Första tentan om tre veckor!
Vi har så mycket inlämningsuppgifter och halvtidstester att man knappt hinner med att plugga för att hänga med i kurserna. För det är mycket att hänga med i. Att ha ytterligare en kurs utöver SpecRel och EMF kan ibland kännas väldigt tungt, det har jag hört flera andra uttrycka också. Det blir alltid att någon av dem kommer i kläm, att någon blir bortprioriterad.
Det känns lite skumt med Emf:en (som är på 5hp), för vi har nu gått igenom 75% av exakt det vi hade för ett år sedan i Elektromagnetismen (på 10 hp), men på 25% av tiden.
Men, det är en himla rolig period i alla fall! Och till största delen beror det nog på kursen i speciell relativitetsteori. Både föreläsaren och lektionsledaren är så himla bra och ämnet är otroligt intressant och det är verkligen jättekul! Jag tycker verkligen om att sitta och diskutera koncepten och i princip vrida ut hjärnan för att förstå problemuppställningarna. Jag har ofta saknat de där diskussionerna innan man sätter igång att räkna problem, och här krävs de för att man ens ska kunna sätta igång och hitta rätt formler! Drygt, tycker vissa, superkul tycker jag.

Vi har redan haft en programutvärdering (vi studenter bjuds på fika mot att vi berättar hur det står till med kurserna). Kandidatfysikprogrammet är långt ifrån perfekt, men det märks verkligen att vi har programsamordnare som verkligen tar till sig vår kritik och gör slag i saker för att hela tiden omforma utbildningen till det bättre.
Nästa vecka ska vi få information om exjobbet. Alla har ju rått oss att vara ute i god tid men det är ju lite underligt att vi ska välja exjobb redan innan vi har profilerat vår utbildning. Jag menar, första kursen i astrofysik ligger nästa period, och både partikel- och materialfysiken ligger först nästa termin. Jag har ändå redan varit uppe och snackat med astronomiavdelningen, och de är så himla trevliga och välkomnande och det hade varit såå coolt att göra mitt exjobb där!
Så, det var en liten lägesuppdatering.
På återseende!

söndag 7 september 2014

Tillbaks på Ångström!

Så har en vecka gått på mitt tredje år på kandidatprogrammet i fysik. Det känns riktigt häftigt, om ett år kan jag (om allt går som det ska) kalla mig fysiker!
Mottagningen har varit i full gång i två veckor men nu är den alltså slut och alla gamla kamrater och nya reccar kan smyga upp och hänga i Skamvrån istället. Det ska bli kul att se alla nya ansikten!

Den här perioden läser jag Ordinära differentialekvationer (som av någon underlig anledning ligger efter partiella diffekvationer i utbildningen), Elektromagnetisk fältteori och Speciell relativitetsteori. Smaka på det! Elektromagnetisk fältteori och speciell relativitetsteori.... Det smakar som att man kommit någonvart! Speciellt raltivitetsteorin är en sådan kurs, liksom kvantfysiken förra terminen, som jag i ärlighetens namn är väldigt stolt över att läsa. Det är sådana ämnen som man hört så mycket om populärvetenskapligt, innan man började utbildningen, Och nu studerar jag dem äntligen, på riktigt!

Den här perioden kan man även läsa Energifysik och Analytisk mekanik, men den förra kändes lite för teknisk och den senare går att läsa under mastern, så det tänkte jag göra istället.

Över lag har den första veckan känts riktigt bra! Solen skiner, kurserna känns roliga och intressanta och det är skönt att få lite struktur i vardagen igen efter ett galet långt sommarlov.


måndag 19 maj 2014

Hopp om en bättre framtid och ett väckt intresse

Så lider terminen mot sitt slut, och det enda som är beständigt är tentaplugget. Vi har det ganska tomt schemamässigt så det känns väldigt befriande! Att kunna ägna sig helhjärtat åt studierna utan att ha en massa föreläsningar som kommer i vägen hela tiden är sällan en fysikstudent förunnat...
Förra veckan var lite av ett deadlinesmässigt inferno. Vi hade alltså fem laborationsrapporter som skulle in i princip samtidigt, med två dagars mellanrum. Det känns som att det är ganska ofta som det finns en bristande kommunikation, kursansvariga emellan. 
Men, man ska inte klaga, för vi har ju Susanne. Eller ja, ska man klaga så ska man göra det till Susanne.
Förtvivlade av stress ramlade vi tre studenter in på hennes kontor under en rast och gick ut därifrån en halvtimme senare med leenden på läpparna och en försäkran om att det var arbetsbördan det var fel på och inte oss. Hon har en otrolig förmåga att lyssna och ni som läser det här och funderar på att studera fysik i Uppsala kommer definitivt att få en uppgraderad version av utbildningen, tack vare henne (och oss klagande studenter).

Förra veckan var jag på en föreläsning om livsbetingelser i universum. Den visade sig vara för allmänheten och det var mycket intressant att höra icke-fysikers tankar om ämnet under frågestunden på slutet. Man lever verkligen i en liten bubbla här, alla tänker på samma sätt. Man märker liksom inte hur man efter hand lär sig tänka mer och mer som en fysiker, och det är på sådana här tillställningar som man plötsligt inser hur mycket man har lärt sig sedan man började studera här.
I vilket fall fann jag ämnet otroligt intressant, och stannade kvar och pratade med föreläsaren i över två timmar efteråt. Vem vet, om inte det blir kosmologi för mig så kanske det blir astroboilogi...?

lördag 3 maj 2014

Saker som hör Kandidatprogrammet till

Så har det varit påsklov, Valborg, och så ytterligare några dagars ledighet. Utanför Ångström höll Forsfestivalen till och vita frigolitblock övergick under några dagar till flotta flottar i all världens färger och former. På de grönskande gräsmattorna smög sig en och annan öl nerför studenters strupar mellan föreläsningarna, en uppvärmning inför de ökända dagarna Skvalborg, Kvalborg och slutligen Valborg.
Dagen med stort V inleddes med att ovan nämda flottar äntligen sjösattes varpå morgonpigga uppsalabor flockades vid Fyrisåns stränder och årets jordgubbsförsäljning satte av med en boom. Vi sammanfattar resten av dagen med att säga att som student kan man i dessa tider inte göra annat än att känna stor tacksamhet inför traditionen "klämdagar".
Men så var nu även dessa över, och äntligen kan man släppa alla sociala förpliktelser och helhjärtat ägna sig åt de fyra labbrapporterna som ska lämnas in i veckan!