onsdag 1 april 2015

ASP-dagarna

Förra torsdag-fredag var jag och två klasskompisar på ASP-dagarna, en slags konferens med fokus på aktiv studentmedverkan. Den bestod av föreläsningar, workshops, gruppdiskussioner och lunch och fika med forskare i ämnet. Det var helt otroligt intressant och inspirerande!
Det var under fysikundervisning i praktiken-kursen förra hösten som mitt intresse väcktes för sådana här frågor, men inte förrän nu förstod jag att det fanns grupper vid Uppsala Universitet som jobbade heltid med dem. På Fysikens didaktik-avdelningen här på Ångström jobbar de ju mycket med hur studenter bäst lär sig fysik, men ASP syftar mer till att få studenter att engageras i konstruerandet av själva utbildningen och läroplanen. Många bra idéer kom på tal men de flesta hade nog behövt omarbetas lite för att kunna implementeras på just fysikprogrammet. Det var till exempel en lärare inom humaniora som helt hade lämnat över ansvaret på studenterna att bestämma hur de skulle lära sig det de skulle lära sig. Inom fysik har vi ju trots allt något slags rätt eller fel, och behöver en vägvisare. Dock tror jag att det hade gynnat oss studenter om vi hade fått påverka strukturen på vår utbildning mer, på en massa olika sätt som diskuterades under dagarna.
Vi diskuterade också olika anledningar till att det ofta finns en sådan motvilja från universitetets sida att låta studenterna styra sin utbildning mer. Jag skulle tro att det ofta hänger ihop med synen på utbildning som tillgodogörande av kunskap, och att universitetet inte har ansvar för studenters personliga utveckling (som ju absolut främjas om studenterna tillåts medverka i utformandet av sina kursplaner). Och, som föreläsaren Cherie Woolmer påpekade, att studenter inte ses som kompetenta medarbetare, när vi egentligen kanske bara har lite annorlunda synvinklar som dessutom kan vara utvecklande.
På det hela taget gav konferensen en väldig energi och en vilja att förbättra utbildningen på de här punkterna. Speciellt blev vi väldigt inspirerade att delta i sådana här evenemang i framtiden.
Eftersom jag inte ens hade hört om ASP:s arbete innan min gamla propp-lärare snappade upp mig i korridoren och berättade om konferensen, har jag inget emot att göra lite reklam för dem, så för er som är intresserade av ämnet länkar jag till ASP:s sida här :)

tisdag 17 mars 2015

Något vi börjat prata om så smått

Nu har det gått nästan en månad sedan jag lovade att skriva mer ofta, men det kan inte hjälpas. Om bloggen nedprioriterades förut så har den snarare bortprioriterats den här perioden. Det har varit så mycket att göra att jag fått bortprioritera min träning, något som i princip aldrig händer. 
I och med att alla varit så stressade, har vi i klassen börjat prata om den här stressen. Det är väldigt härligt, tidigare har vi alla gått runt och hållit det inom oss och trott att det är ju så det ska vara att plugga fysik. Alla säger ju att det är tufft redan från början. Men ska det vara tufft på så sätt att man måste sätta sig in i svåra problem och nya tankegångar, eller ska svårigheten ligga i att alla deadlines ligger precis samma vecka och att lärarna är otydliga med vad exakt som ska göras? 
I och med att vi börjar prata om stressen så lyfts en massa sådana här frågor som "Ska det vara så här?". I kursen Fysikundervisning i praktiken förra terminen fick jag en uppenbarelse. Den var att utbildningen är till för studenterna. Jag vet att det låter galet, det borde vara en självklarhet, men faktum är ju att om utbildningen hade varit utformad efter studenternas bästa så hade vi inte gått runt och varit stressade hela tiden, tänkt att vi är dåliga som inte hänger med, tänkt att vi är dumma för att vi inte fattar, att vi inte passar in på utbildningen. De här tankarna och många, många fler är saker som flera i min klass gått och hållit inne, för det är helt enkelt lite tabu att prata om sådana saker, av någon anledning.
För mig är det i alla fall uppenbart att det inte ska vara så. Fokus borde ligga på vår utveckling, hela tiden. Var vi är och hur vi kan komma dit vi vill, och inte var vi "borde" vara.
Jag kan gå på i all oändlighet om det här, men nu måste jag tillbaks till tentaplugget.
Förhoppningsvis har jag lite mer tid till övers nästa period, så att jag på riktigt kan hålla igång den här bloggen innan det är dags för mig att lämna över hatten till nästkommande bloggare.

fredag 20 februari 2015

Ny termin!

Jaa, ny termin har det ju varit ett tag nu. Det har varit så mycket som behövts prioriteras att den här bloggen verkligen kommit i skymundan. Det finns liksom aldrig någon tid över, med exjobbet och flera parallella kurser att hänga med i. Men det är roliga kurser, åtminstone. Jag har fått ett riktigt intressant exjobb, Programmeringsteknik I är så kul att jag sitter kvar efter varje lektion och fortsätter programmera, och kursen i partikelfysik får mig att fundera på om jag inte borde rikta in mig på det i min master... Det finns ju saker som astro- och kosmopartikelfysik, det låter ju verkligen som den perfekta kombinationen.

Över lag verkar alla i klassen vara nöjda med sina exjobb. De har väl inte riktigt satt igång än på riktigt, men alla pratar gärna och positivt om vad de ska hålla på med. Man förstår att arbetena verkligen ligger på olika nivåer. Vissa har fått helt sjukt svåra och blivit rekommenderade att gå på föreläsningar i doktorandkurser och sånt där. Det är då jag är väldigt glad att jag tycks ha fått ett arbete som ligger lite mer på min nivå...

Ni hör från mig snart igen! Lovar!

onsdag 10 december 2014

Studiebesök på acceleratorn

Igår kväll var det studiebesök med Kärnfysiken för de som ville, på The Svedberg-laboratoriet. (Ja, du läste rätt, men antagligen också fel, då "The" i det här fallet ska uttalas som den där varma drycken som är så populär dessa mörka, kalla vintenätter. "The" är nämligen kort för Theodor).
Över hela laboratoriebyggnaden låg någon slags mysig känsla av teknologisk apokalyps. Jag var inte den enda som tänkte att Hollywood hade kunnat hyra stället för en filminspelning. För att komma till acceleratorn gick man genom långa, underjordiska gångar inredda med flera rader rör, spakar och här och var stod kylskåpsstora klossar av strålningsskyddande material. All teknologi såg otroligt old school ut med stora knappar och rattar. Överst på acceleratorn fanns en röd lampa med tillhörande siren som börjande blinka respektive tjuta när experiment skulle utföras. Allt detta ackompanjerat av vetskapen om att de genomförde experiment med potentiellt livshotande strålning.
Fast faktum var ju att de räddade liv med den. Protonterapi mot cancertumörer är nu acceleratorns huvudsakliga syfte, och tydligen en effektiv behandling!
Det var ett väldigt intressant och fascinerande besök, alla vi pratade med verkade väldigt passionerade över den forskning de bedrev och då blir det nästa alltid givande. Vi fick lära oss hur accelereatorn funkade, hur strålen med protoner leddes genom rören med hjälp av magneter som satt på olika sätt beroende på funktion, och hur protonstrålen till slut i behandlingsrummet fokuserades och modifierades för att precis passa cancerpatientens behov.
Hela besöket var väldigt bra upplagt med hur man fick börja med lite teori, sedan följa protonstrålen från dess bildande i acceleratorn, genom rören i de smala gångarna, till patientrummet och andra rum för applikationer.
Kärnfysik-kursen har över huvud taget varit väldigt intressant, men intresset sporrades även lite extra av studiebesöket!


fredag 28 november 2014

3-dagarslabb i kärnfysik

I måndags avslutade min grupp den mytomspunna tredagarslabben i kärnfysik. Det tog flera dagar att bli klar med förberedelserna (göra fem uppgifter och läsa tre kapitel i boken, och att bara läsa och förstå labbhandledningen tog nog en eftermiddag). När vi trädde in i labbsalen på torsdagsmorgonen visste vi att det var här vi skulle spendera de kommande tre skoldagarna. Tjugofyra timmar skulle vi ha vistats i den där labbsalen när (om) vi väl kom ut därifrån. Labbhandledarna stod redo att förhöra oss. Röken bolmade från behållarna med flytande kväve. Det skulle krävas en fullständig labbrapport.
Jag och min labbpartner knyckte på oss labbrockarna, kavlade upp ärmarna och nickade stumt mot varandra: "Okej, nu kör vi".

Det var den bästa labben vi någonsin haft. Förberedelserna var så att säga 'totally worth it' för man hängde med på precis allt man gjorde, och om det var något man hakade upp sig på så kunde man behålla lugnet, tryggt medveten om att man hade tre hela dagar på sig att lösa situationen.
Att få ta allt i sin egen takt och inte behöva hasta igenom uppgifterna för att hinna till någon föreläsning, att ha tid för diskussion och eftertanke, gav verkligen hur mycket som helst och gjorde hela grejen väldigt rolig.
Alla som jag tidigare hört prata om den här labben har också varit väldigt positiva, och spontant känner jag att samtliga andra labbar på hela utbildningen borde ta efter kärnlabbens koncept. Ja, kanske inte tre hela dagar, men meningsfulla förberedelser, engagerade handledare, välskrivna instruktioner och att avsätta en hel dag till labb när man väl ska ha det. Man hade lärt sig så mycket mer, haft så mycket roligare, och syftet med labbarna hade inte varit "att hinna klart" (som gällt på i princip alla tidigare labbar vi haft), utan att få en mycket större förståelse för det man labbar på.

torsdag 13 november 2014

Liverapportering från Rosetta-landningen

Siegbahnsalen var fullsatt. Studenter, doktorander, anställda vid Uppsala Universitet, alla hade de samlats för att ta del av detta historiska ögonblick. Bakom katedern längst fram stod ett tiotal personer i turkosa t-shirtar och pratade upprymt. Vissa intervjuades av lokala eller riksomspännande medier. Sällan hade så många videokameror skådats i ett och samma rum på Ångströmlaboratoriet.
På den höga väggen bakom de turkosklädda personerna projicerades en streamad live-bild från kontrollrummet på ESA. Den visade ett gäng på fem projektanställda som stod lutade över monitorerna som skulle komma att visa resultatet från landningsförsöket.
Folkmassan i Siegbahnsalen betraktade spänt ESA-personernas ansikten, synade deras kroppsspråk efter minsta hint om hur projektet hade gått. En strök sig med ärmen över pannan, en annan stod med armarna i kors och käken hårt spänd.
Så plötsligt började de alla att le. Bilden frös.
Några sekunder förflöt under spänd tystnad i Siegbahnsalen. En turkosklädd vågade sig på en kommentar. 
"Ja, nu ser de ju glada ut i alla fall". Bilden vaknade till liv igen. Nu stod alla ESA-personer med ihopknipna läppar och pannan i djupa veck. Ytterligare en stund gick. De fortsatte peka på skärmarna. På Ångström fortsatte man analysera deras kroppsspråk.
Då, plötsligt, kom något som omöjligen kunde misstolkas. Flera nävar flög upp i luften, leenden klöv ansiktena från öra till öra, kramar utbyttes, applåderna rungade. Siegbahnsalens tak lyfte.
Rosettas landare hade landat!
Kontrollrummet sjöd av applåder och skratt, handslag och ryggdunkar i några minuter till och Rosetta-projektets generaldirektör kallades upp till podiet. Jublet steg ett ögonblick, och klingade sedan av. Förväntansfulla blickar riktades mot generaldirektören, i kontrollrummet, i Siegbahn, runtom i hela världen såg människor på denna representant för det vetenskapliga genombrott de nyss tagit del av.
Generaldirektören tittade ned, tittade upp, harklade sig och tittade ut över publiken. Så öppnade han munnen - och stängde den igen. Tystnaden fortled, till synes tystare och tystare för varje sekund som gick. När trettio sekunder gått började den bli besvärande. Publiken i kontrollrummet skruvade på sig, i Siegbahnsalen hördes halvkvävda fniss. Generaldirektörens ansikte scannade helt uttryckslöst publiken. Så äntligen kom hans första ord.
-Jean-Pierre!
Tystnad. 
Situationens komik var outhärdlig. Hela Siegbahnsalen brast ut i skratt. 
-Jean-Pierre! Jean-Pierre! Pssst! Jean-Pierre!
Tårarna rann från åskådarna på Ångström när de kippande efter andan försökte återhämta sig från den absurda situationen.
-Jean-Pierre!, försökte generaldirektören en sista gång innan han gav upp, sträckte på ryggen och slutligen insåg att han borde hålla ett något annorlunda tal. Så fann han äntligen orden.
Han hyllade projektet, de internationella samarbetena och forskarnas expertis. Han hyllade vetenskapen och expertis i sig. Så avslutade han med att hylla alla inblandades expertis, bugade och klev av podiet, med värdigheten i behåll, applåderna i ryggen, och mänsklighetens första lyckade kometlandning i bagaget.