Studiebesök på acceleratorn

Igår kväll var det studiebesök med Kärnfysiken för de som ville, på The Svedberg-laboratoriet. (Ja, du läste rätt, men antagligen också fel, då "The" i det här fallet ska uttalas som den där varma drycken som är så populär dessa mörka, kalla vintenätter. "The" är nämligen kort för Theodor).
Över hela laboratoriebyggnaden låg någon slags mysig känsla av teknologisk apokalyps. Jag var inte den enda som tänkte att Hollywood hade kunnat hyra stället för en filminspelning. För att komma till acceleratorn gick man genom långa, underjordiska gångar inredda med flera rader rör, spakar och här och var stod kylskåpsstora klossar av strålningsskyddande material. All teknologi såg otroligt old school ut med stora knappar och rattar. Överst på acceleratorn fanns en röd lampa med tillhörande siren som börjande blinka respektive tjuta när experiment skulle utföras. Allt detta ackompanjerat av vetskapen om att de genomförde experiment med potentiellt livshotande strålning.
Fast faktum var ju att de räddade liv med den. Protonterapi mot cancertumörer är nu acceleratorns huvudsakliga syfte, och tydligen en effektiv behandling!
Det var ett väldigt intressant och fascinerande besök, alla vi pratade med verkade väldigt passionerade över den forskning de bedrev och då blir det nästa alltid givande. Vi fick lära oss hur accelereatorn funkade, hur strålen med protoner leddes genom rören med hjälp av magneter som satt på olika sätt beroende på funktion, och hur protonstrålen till slut i behandlingsrummet fokuserades och modifierades för att precis passa cancerpatientens behov.
Hela besöket var väldigt bra upplagt med hur man fick börja med lite teori, sedan följa protonstrålen från dess bildande i acceleratorn, genom rören i de smala gångarna, till patientrummet och andra rum för applikationer.
Kärnfysik-kursen har över huvud taget varit väldigt intressant, men intresset sporrades även lite extra av studiebesöket!

3-dagarslabb i kärnfysik

I måndags avslutade min grupp den mytomspunna tredagarslabben i kärnfysik. Det tog flera dagar att bli klar med förberedelserna (göra fem uppgifter och läsa tre kapitel i boken, och att bara läsa och förstå labbhandledningen tog nog en eftermiddag). När vi trädde in i labbsalen på torsdagsmorgonen visste vi att det var här vi skulle spendera de kommande tre skoldagarna. Tjugofyra timmar skulle vi ha vistats i den där labbsalen när (om) vi väl kom ut därifrån. Labbhandledarna stod redo att förhöra oss. Röken bolmade från behållarna med flytande kväve. Det skulle krävas en fullständig labbrapport.
Jag och min labbpartner knyckte på oss labbrockarna, kavlade upp ärmarna och nickade stumt mot varandra: "Okej, nu kör vi".

Det var den bästa labben vi någonsin haft. Förberedelserna var så att säga 'totally worth it' för man hängde med på precis allt man gjorde, och om det var något man hakade upp sig på så kunde man behålla lugnet, tryggt medveten om att man hade tre hela dagar på sig att lösa situationen.
Att få ta allt i sin egen takt och inte behöva hasta igenom uppgifterna för att hinna till någon föreläsning, att ha tid för diskussion och eftertanke, gav verkligen hur mycket som helst och gjorde hela grejen väldigt rolig.
Alla som jag tidigare hört prata om den här labben har också varit väldigt positiva, och spontant känner jag att samtliga andra labbar på hela utbildningen borde ta efter kärnlabbens koncept. Ja, kanske inte tre hela dagar, men meningsfulla förberedelser, engagerade handledare, välskrivna instruktioner och att avsätta en hel dag till labb när man väl ska ha det. Man hade lärt sig så mycket mer, haft så mycket roligare, och syftet med labbarna hade inte varit "att hinna klart" (som gällt på i princip alla tidigare labbar vi haft), utan att få en mycket större förståelse för det man labbar på.

Liverapportering från Rosetta-landningen

Siegbahnsalen var fullsatt. Studenter, doktorander, anställda vid Uppsala Universitet, alla hade de samlats för att ta del av detta historiska ögonblick. Bakom katedern längst fram stod ett tiotal personer i turkosa t-shirtar och pratade upprymt. Vissa intervjuades av lokala eller riksomspännande medier. Sällan hade så många videokameror skådats i ett och samma rum på Ångströmlaboratoriet.

På den höga väggen bakom de turkosklädda personerna projicerades en streamad live-bild från kontrollrummet på ESA. Den visade ett gäng på fem projektanställda som stod lutade över monitorerna som skulle komma att visa resultatet från landningsförsöket.

Folkmassan i Siegbahnsalen betraktade spänt ESA-personernas ansikten, synade deras kroppsspråk efter minsta hint om hur projektet hade gått. En strök sig med ärmen över pannan, en annan stod med armarna i kors och käken hårt spänd.

Så plötsligt började de alla att le. Bilden frös.

Några sekunder förflöt under spänd tystnad i Siegbahnsalen. En turkosklädd vågade sig på en kommentar. 

"Ja, nu ser de ju glada ut i alla fall". Bilden vaknade till liv igen. Nu stod alla ESA-personer med ihopknipna läppar och pannan i djupa veck. Ytterligare en stund gick. De fortsatte peka på skärmarna. På Ångström fortsatte man analysera deras kroppsspråk.

Då, plötsligt, kom något som omöjligen kunde misstolkas. Flera nävar flög upp i luften, leenden klöv ansiktena från öra till öra, kramar utbyttes, applåderna rungade. Siegbahnsalens tak lyfte.

Rosettas landare hade landat!

Kontrollrummet sjöd av applåder och skratt, handslag och ryggdunkar i några minuter till och Rosetta-projektets generaldirektör kallades upp till podiet. Jublet steg ett ögonblick, och klingade sedan av. Förväntansfulla blickar riktades mot generaldirektören, i kontrollrummet, i Siegbahn, runtom i hela världen såg människor på denna representant för det vetenskapliga genombrott de nyss tagit del av.

Generaldirektören tittade ned, tittade upp, harklade sig och tittade ut över publiken. Så öppnade han munnen - och stängde den igen. Tystnaden fortled, till synes tystare och tystare för varje sekund som gick. När trettio sekunder gått började den bli besvärande. Publiken i kontrollrummet skruvade på sig, i Siegbahnsalen hördes halvkvävda fniss. Generaldirektörens ansikte scannade helt uttryckslöst publiken. Så äntligen kom hans första ord.

-Jean-Pierre!

Tystnad. 

Situationens komik var outhärdlig. Hela Siegbahnsalen brast ut i skratt. 

-Jean-Pierre! Jean-Pierre! Pssst! Jean-Pierre!

Tårarna rann från åskådarna på Ångström när de kippande efter andan försökte återhämta sig från den absurda situationen.

-Jean-Pierre!, försökte generaldirektören en sista gång innan han gav upp, sträckte på ryggen och slutligen insåg att han borde hålla ett något annorlunda tal. Så fann han äntligen orden.

Han hyllade projektet, de internationella samarbetena och forskarnas expertis. Han hyllade vetenskapen och expertis i sig. Så avslutade han med att hylla alla inblandades expertis, bugade och klev av podiet, med värdigheten i behåll, applåderna i ryggen, och mänsklighetens första lyckade kometlandning i bagaget.

Den som väntar på något gott...

Det här inlägget kommer inledas som så många blogginlägg genom tiderna:

Hej bloggen! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev och till alla er trogna läsare vill jag säga: jag är väldigt, väldigt ledsen för detta.

Men det talar lite för hur det är att plugga fysik, man tvingas helt enkelt rangordna uppgifter efter vikt, deadline och tid de tar och sedan prioritera efter det, och att skriva ett blogginlägg är dessvärre en av de saker som hamnar i den nedre delen av listan. Antagligen för att jag envisas med att skriva längre inlägg sällan, än kortare ofta.

Det var ju min avsikt att i vanlig ordning dra iväg ett inlägg efter tentaperioden, men de nya kurserna drog igång med en sådan faslig intensitet att det helt enkelt inte blev tid för att ens samla tankarna och försöka komma på ett blogg-tema.

Förutom att kursernas tempo är väldigt högt (vi har i princip samtliga föreläsningar under tre veckor med en föreläsning i varje ämne per dag), så fortsätter den här periodens kurser i samma anda som den första: väldigt intressanta med fokus på modernare fysik, vilket såklart är toppenkul. Äntligen har vi kommit så långt att vi verkligen kan profilera oss.

Jag har då valt Astrofysik I som ett första smakprov på vad jag tänkte ägna största delen av våren med: astrokurser och ett projektarbete inom astronomi (!). Det är en otroligt mysig kurs än så länge och det känns väldigt kul att få syssla med något mer konkret. Samma sak med Kärnfysiken, som jag också läser. Det är liksom riktiga atomer och riktiga stjärnor som vi studerar. Känns lyxigt!

För några veckor sedan (ja, jag borde ha skrivit om det då) hade astronomiavdelningen ett fika där alla intresserade studenter blev inbjudna att snacka om sitt intresse och få träffa de som jobbar på avdelningen. Det var jättemysigt och ett jättebra initiativ från Andreas Korn (som också har hand om den här bloggen), man blir alltid så motiverad efter att ha varit och pratat med forskare!

I onsdags hade Fyskam ordnat Stora Syjuntan, där de som köpt sektionsklädsel i form av labbrockar fick samlas och fika och sy på märken och hänga med kandidatfysikfolk. Jag har tyvärr inte så mycket till övers för det där med märken men som tur var fick jag fika ändå.

Nu ska jag springa iväg på astrofysiklektion!

You'll hear from me again. Soon. Stay tuned.

En intressant period!

Då var vi igenom lite drygt hälften av första perioden. Första tentan om tre veckor!

Vi har så mycket inlämningsuppgifter och halvtidstester att man knappt hinner med att plugga för att hänga med i kurserna. För det är mycket att hänga med i. Att ha ytterligare en kurs utöver SpecRel och EMF kan ibland kännas väldigt tungt, det har jag hört flera andra uttrycka också. Det blir alltid att någon av dem kommer i kläm, att någon blir bortprioriterad.

Det känns lite skumt med Emf:en (som är på 5hp), för vi har nu gått igenom 75% av exakt det vi hade för ett år sedan i Elektromagnetismen (på 10 hp), men på 25% av tiden.

Men, det är en himla rolig period i alla fall! Och till största delen beror det nog på kursen i speciell relativitetsteori. Både föreläsaren och lektionsledaren är så himla bra och ämnet är otroligt intressant och det är verkligen jättekul! Jag tycker verkligen om att sitta och diskutera koncepten och i princip vrida ut hjärnan för att förstå problemuppställningarna. Jag har ofta saknat de där diskussionerna innan man sätter igång att räkna problem, och här krävs de för att man ens ska kunna sätta igång och hitta rätt formler! Drygt, tycker vissa, superkul tycker jag.

Vi har redan haft en programutvärdering (vi studenter bjuds på fika mot att vi berättar hur det står till med kurserna). Kandidatfysikprogrammet är långt ifrån perfekt, men det märks verkligen att vi har programsamordnare som verkligen tar till sig vår kritik och gör slag i saker för att hela tiden omforma utbildningen till det bättre.

Nästa vecka ska vi få information om exjobbet. Alla har ju rått oss att vara ute i god tid men det är ju lite underligt att vi ska välja exjobb redan innan vi har profilerat vår utbildning. Jag menar, första kursen i astrofysik ligger nästa period, och både partikel- och materialfysiken ligger först nästa termin. Jag har ändå redan varit uppe och snackat med astronomiavdelningen, och de är så himla trevliga och välkomnande och det hade varit såå coolt att göra mitt exjobb där!

Så, det var en liten lägesuppdatering.

På återseende!

Tillbaks på Ångström!

Så har en vecka gått på mitt tredje år på kandidatprogrammet i fysik. Det känns riktigt häftigt, om ett år kan jag (om allt går som det ska) kalla mig fysiker!
Mottagningen har varit i full gång i två veckor men nu är den alltså slut och alla gamla kamrater och nya reccar kan smyga upp och hänga i Skamvrån istället. Det ska bli kul att se alla nya ansikten!

Den här perioden läser jag Ordinära differentialekvationer (som av någon underlig anledning ligger efter partiella diffekvationer i utbildningen), Elektromagnetisk fältteori och Speciell relativitetsteori. Smaka på det! Elektromagnetisk fältteori och speciell relativitetsteori.... Det smakar som att man kommit någonvart! Speciellt raltivitetsteorin är en sådan kurs, liksom kvantfysiken förra terminen, som jag i ärlighetens namn är väldigt stolt över att läsa. Det är sådana ämnen som man hört så mycket om populärvetenskapligt, innan man började utbildningen, Och nu studerar jag dem äntligen, på riktigt!

Den här perioden kan man även läsa Energifysik och Analytisk mekanik, men den förra kändes lite för teknisk och den senare går att läsa under mastern, så det tänkte jag göra istället.

Över lag har den första veckan känts riktigt bra! Solen skiner, kurserna känns roliga och intressanta och det är skönt att få lite struktur i vardagen igen efter ett galet långt sommarlov.

Hopp om en bättre framtid och ett väckt intresse

Så lider terminen mot sitt slut, och det enda som är beständigt är tentaplugget. Vi har det ganska tomt schemamässigt så det känns väldigt befriande! Att kunna ägna sig helhjärtat åt studierna utan att ha en massa föreläsningar som kommer i vägen hela tiden är sällan en fysikstudent förunnat...

Förra veckan var lite av ett deadlinesmässigt inferno. Vi hade alltså fem laborationsrapporter som skulle in i princip samtidigt, med två dagars mellanrum. Det känns som att det är ganska ofta som det finns en bristande kommunikation, kursansvariga emellan. 

Men, man ska inte klaga, för vi har ju Susanne. Eller ja, ska man klaga så ska man göra det till Susanne.

Förtvivlade av stress ramlade vi tre studenter in på hennes kontor under en rast och gick ut därifrån en halvtimme senare med leenden på läpparna och en försäkran om att det var arbetsbördan det var fel på och inte oss. Hon har en otrolig förmåga att lyssna och ni som läser det här och funderar på att studera fysik i Uppsala kommer definitivt att få en uppgraderad version av utbildningen, tack vare henne (och oss klagande studenter).

Förra veckan var jag på en föreläsning om livsbetingelser i universum. Den visade sig vara för allmänheten och det var mycket intressant att höra icke-fysikers tankar om ämnet under frågestunden på slutet. Man lever verkligen i en liten bubbla här, alla tänker på samma sätt. Man märker liksom inte hur man efter hand lär sig tänka mer och mer som en fysiker, och det är på sådana här tillställningar som man plötsligt inser hur mycket man har lärt sig sedan man började studera här.

I vilket fall fann jag ämnet otroligt intressant, och stannade kvar och pratade med föreläsaren i över två timmar efteråt. Vem vet, om inte det blir kosmologi för mig så kanske det blir astroboilogi...?

Saker som hör Kandidatprogrammet till

Så har det varit påsklov, Valborg, och så ytterligare några dagars ledighet. Utanför Ångström höll Forsfestivalen till och vita frigolitblock övergick under några dagar till flotta flottar i all världens färger och former. På de grönskande gräsmattorna smög sig en och annan öl nerför studenters strupar mellan föreläsningarna, en uppvärmning inför de ökända dagarna Skvalborg, Kvalborg och slutligen Valborg.

Dagen med stort V inleddes med att ovan nämda flottar äntligen sjösattes varpå morgonpigga uppsalabor flockades vid Fyrisåns stränder och årets jordgubbsförsäljning satte av med en boom. Vi sammanfattar resten av dagen med att säga att som student kan man i dessa tider inte göra annat än att känna stor tacksamhet inför traditionen "klämdagar".

Men så var nu även dessa över, och äntligen kan man släppa alla sociala förpliktelser och helhjärtat ägna sig åt de fyra labbrapporterna som ska lämnas in i veckan!

Lägesrapport

Under en Mekanik III-lektion häromdagen härledde vi rörelsemöngdsmomentets och energins bevarande. Ganska häftigt med saker man bara lärt sig räkna med och så plötsligt har man de matematiska verktygen för att härleda dem.

Nyss i hade vi halvtidsuppföljning i Fysikprojekt II, under vilken vi utifrån den matematiska beskrivningen av ett kvantfysikaliskt system med en vätejon diskuterade oss fram till varför molekyler existerar. Så häftigt när man får sådana aha-upplevelser!

Just nu har vi bara Mekanik III och Kvantfysik, om man bortser från Fysikprojekt II som helt och hållet är självständigt arbete, och det känns härligt att bara ha två kurser att fokusera på. För en gångs skull har man chans att lära sig något till hundra procent.

Jag kan fortfarande bli förvånad över hur vi går åtta till fem och sedan behöver fortsätta plugga till typ klockan tio. De som varnade för att att plugga på universitet är som ett heltidsjobb visste inte vad de snackade om (om de nu inte råkade jobba 70 timmar i veckan).

Men kvanten har jag ingenting emot att sitta så länge med. Det känns fortfarande nytt, intressant och motiverande. Mekanik III känns också ganska intressant, men jag misstänker att det är för att Lisa Freyhult, som vi har på lektionerna, är otroligt pedagogisk och bra.

Bra initiativ!

De senaste två veckorna har det hållits en föreläsningsserie i Siegbahnsalen. När jag först såg planscherna någon gång under förra perioden blev jag överlycklig: Det ska hållas lunchföreläsningar om normer, sexualitet och jämställdhet!
Olyckligtvis missade jag de två första då jag var bortrest på en fantastisk snowboardvecka i Riksgränsen, men förväntningarna var på topp inför denna veckans föredrag.
Det var tyvärr inte särskilt mycket nytt, kanske för att jag redan är ganska insatt i sådana ämnen, men det är fortfarande superbra och att man anordnar en hel serie för att väcka intresse och kunskap på ett ställe som Ångström. Det känns väldigt rätt i tiden, ämnesvalen rör ju frågor som börjat tas upp mer och mer i alla möjliga forum sedan några år tillbaka. bättre
Den sista föreläsningen hölls av Staffan Andersson som alltid lyckas göra det hela väldigt medryckande. Den handlade om situationen på Ångström och belyste främst hur normer utgör hinder för att lyckas med sin utbildning. Till exempel om man tänker att "På den här utbildningen ska man ju vara på det här viset, och det är ju inte jag", händer det ofta att folk hoppar av utbildningen för att man inte passar in i en speciell roll som anses given om man går ett visst program.
På teknat-fakulteten var exempelvis manlighetsnormen väldigt stark, och han visade vad detta hade för effekter genom att berätta om ett experiment som hade gjorts på några representativa klasser.
Man hade först gjort ett diagnostiskt mattetest på en klass, varpå tjejer och killar (vilka var de enda kön som undersökningen behandlade) hade fått ungefär samma genomsnittsresultat.
Samma test hade givits en annan, motsvarande klass, men nu sade man att det gjordes för att testa skillnaden i resultat mellan könen. Eftersom normen lyder att killar är bättre på matte än tjejer, hade man alltså indirekt påpekat att tjejer bör prestera sämre på testet än killar. På det här testet skrev inte bara tjejerna mycket sämre, killarna skrev dessutom mycket bättre än de gjort tidigare!
Att tro sämre om sig själv gör alltså att man presterar sämre, och att tro högre om sin egen förmåga får en att prestera bättre. Här spelar alltså normen en avgörande roll. Och detta klimatet har vi alltså även på Ångström.
Det är därför det är så bra att sådana här evenemang anordnas!

Det är ju lååångt tills i övermorgon

Det är helt otroligt hur effektiv man blir i tentaperioder! Idag har jag hunnit röja i mitt studentrum, ansöka om sommarkurser, smaka två nya sorters GB-glassar, skicka in en rest i Termodynamik (essä om Black Hole Thermodynamics), lärt mig tio japanska stavelser, genomfört tre franskalektioner i min Duolingo-app, läsa inför morgondagens kvantfysikföreläsning och - hör och häpna - skriva ett blogginlägg.
Se upp för prokrastinationsfällan! (Vadå, klockan är ju bara tjugo över elva, klart jag hinner göra minst en övningstenta i Beräkningsvetenskap...)

Vikten av att kunna förklara saker på olika sätt

Ibland hör man saker gång efter gång på gång, och man tror man har greppat vad det rör sig om. Och sedan hör man det formulerat på ett nytt sätt, och så är det något som faller på plats.
Ett sådant uppvaknande fick jag nyligen om våg-partikel-dualiteten.
Lektionsledaren i kvantfysik sade en jättebra sak. Hur många gånger har man inte hört "ljus kan beskrivas både som vågor, och som partiklar", och jag har tänkt att ljus verkligen är både vågor och partiklar, eller ja, att de är samma sak.
Och så hör man "ljus propagerar som vågor, men interagerar som partiklar". Och det har jag ju vetat hela tiden, jag menar man har ju hört om fotoelektriska effekten sedan barnsben (nåja, tonårsben).
Och ändå, när man hörde det sådär i en enda kompakt mening, så insåg jag att ljus inte är "både vågor och partiklar", utan något helt annat, som vi bara kan beskriva som "antingen eller" eftersom det är de matematiska verktygen vi har, och det är så vi uppfattar fotonerna i olika situationer. Men egentligen är det ju bara en sak, något som vi inte ännu förstår, som bara beter sig som vågor när det färdas, och partiklar när det interagerar.

Ny termin!

Nu har det gått en månad sedan vi kom tillbaks till Ångström, och efter en härlig mjukstart känns det nu återigen att det är kandidatfysik vi studerar. Även fast det känns ganska mycket och rörigt då och då är den övergripande känslan från min sida att hela programmet börjar knytas samman. Kurser börjar bygga på varandra på riktigt och vissa saker sticker ut och repeteras och man börjar fatta vilka grejor som är viktiga och grundläggande. Just nu är det till exempel väldigt mycket vågekvationer och partiella differentialekvationer, dessa behandlas i princip i alla kurser vi har just nu.

Äntligen har vi kommit fram till en en av de (från min sida i alla fall) hypeade kurserna i utbildningen: kvantfysiken. Igår gick vi för första gången igenom Schrödingerekvationen och känslan är ungefär: "Shit's about to get real!". Okej, Newtonmekaniken är väl också ganska legendarisk, men för en som i åratal letat sig djupt ner i populärvetenskapliga texter a la Stephen Hawkings böcker, känns det någorlunda episkt att äntligen kunna studera kvantmekanik seriöst.
Dessutom härlig, superamerikansk föreläsare som propsar på att alla ska ställa frågor, vilket alltid är trevligt!

Sedan har äntligen de gamla Fysikkonceptmötena återvänt, om än i ny förpackning. Denna gång är fokus på olika fysikpris, vilket alltså innebär att man får en kort föreläsning om, och sedan får möjlighet att diskutera, relativt moderna forskningsområden. Alltid mysigt att få lägga matten lite åt sidan och fundera över själva fysiken sådär mot kvällskvisten!